SOL! Dagen idag har bjudit på underbart väder. Härligt med plusgrader och snön som smälter på hustaket! Dock var vi lite lata på förmiddagen och stannade inne och tittade på skidor istället för att vara ute. Efter en stund gick Daniel och Molly ut och lekte i snön. Busade och byggde snögubbe :)

Sen kom Molly in en snabbis och berättade att vi skulle grilla ute på vår lilla grillplats som Daniel gjorde i ordning i somras. Riktigt mysigt! Jag och Thilda klädde på oss och gick ut vi också. Thilda sov i vagnen en kortis innan hon vaknade till och ville ha mat igen. Jag hann bara sitta med Daniel och Molly vid elden en kort stund. Lite synd var det att grillplatsen låg i skuggan. Om det hade lyst en varm sol på oss hade det varit lite skönare!

En bra dag har vi haft hur som helst. Jag hade helst velat hunnit med lite mer här hemma.. Men det kommer ju en dag imorgon också...

Bloggen har sjunkit lite på prioriteringslistan sen Thilda kom. Att hon har varit extra klängig och mammig den här veckan har inte gjort saken lättare heller. Uppehåll nr 1 alltsåå.. Bloggen! Men ska försöka ta mig tid till det.. För min skull! Skönt att skriva av sig lite.

Uppehåll nr 2 är ett lite längre sådant. Träning! Men nästa vecka blir det ändring på det. På onsdag ska jag på efterkontroll hos min barnmorska, som ska kolla att allt är okej efter förlossningen. Om det är det.. Ja, då finns det inga ursäkter längre! Dock vill jag inte ha några ursäkter. Jag älskar ju att träna. Och att inte ha kunnat göra det jag vill och älskar under snart ett år gör mig frustrerad! Nu har jag väntat ihärdigt på den dagen. Så på onsdag kväll är det jag som kör första passet här hemma i vårat minigym! :) Äntligen!!

Yes, igår ringde vi till farmor och Kent och frågade om inte jag och barnen fick komma och hälsa på dem uppe i norra Värmland från idag tills på onsdag. Daniel ska iväg till Sunne imorgon och stanna där tills just på onsdag. Nån grej med jobbet. Så då gick det bli en liten roadtrip tillsammans med barnen.

Resan, som tog knappt två och en halv timme, gick bra. Det var som väntat. Thilda sov hela vägen och Molly frågade sisådär en tjugofem gånger om vi inte var framme snart. Självklart var inte Molly tyst en enda sekund av resan, hehe. Som väntat, som sagt :)

Molly har busat med Kent och farmor hela kvällen och jag har fått ha en klängig Thilda på mig hela tiden. Hon har inte vart nöjd under kvällen. Trött och kinkig. Men till slut somnade hon för natten. Nu har jag mina två finaste i sängen här brevid mig.. Det är så det ska va! Mys.. Men nog saknar man pappan i familjen lite ändå ;)

Nattinatt!

Thilda har precis fått mat.. I flaska. Jag orkar inte kämpa mer. För det har jag verkligen gjort. Men det är ju synd om stackarn. De senaste två-tre veckorna har vi kämpat båda två. Jag har märkt att maten kommer alldeles för fort för att hon ska hinna med, hon sväljer sjukt mycket luft och får därmed väldigt ont i magen, vilket resulterar i en massa skrik.

När hon äter så går det bra i nån minut, sen börjar det forsa - hon blir helt galen och vägrar äta mer. Så har vi hållit på nu i flera veckors tid.. Det håller inte. Hon skriker nästan hela sin vakna tid, vilket tar på både henne och oss. Jag har även provat att pumpa ur lite varje gång innan hon ska äta, men det hjälpte inte alls.. Så nu skiter vi i det här! Ska dock testa att del-amma till en början.. Så får vi se hur det går!

Wish us luck! Vi lär behöva det!

Jag måste ha varit i nån slags feberdimma när jag skrev sist. Har inte ett enda minne av att jag skrivit det inlägget, men okey!

Efter vi lämnade Molly på dagis idag så tog jag och Thilda en sväng till Bergvik för att köpa doppresent till Valter och alla hjärtans dag present till pappa. Vilket gick snabbt och smidigt! Försökte leta reda på ett par byxor till mig själv också, men kom istället hem med två par leggings till Molly. Jaja :)

För övrigt så har jag äntligen gått under 80-strecket när det gäller vikten. Känns skönt! Vågen visar minus varje vecka och det gäller att jag ligger i med maten om jag ska klara detta. Just nu ser det ljust ut! Snart får jag äntligen börja träna ordentligt också, så det kommer ju göra sitt. Äntligen!

Tack för den. Har åkt på mjölkstockning. Jag ligger utslagen på soffan med hög feber och fruktansvärt ont i vänstra tutten. Har försökt med en varm dusch samtidigt som jag masserade, kändes lite bättre efter det. Sen skulle Thilda ha mat och det gick bra det med. Då kändes det ännu bättre. Nu däremot - fy fan. Thilda har sovit ett par timmar och utan nån amning så är vi tillbaka på ruta 1. Får prova och pumpa ur, men ser inte fram emot den smärtan.. Skjut mig.. Skjut mig nu!

Idag är det exakt två veckor sen det otäcka hände med mormor. Igår var första gången som vi fick ett någorlunda positivt besked. Innan dess har hon stött på en del komplikationer, som tex vätska i hjärtsäcken. Så det fick hon opereras för. Vilket gick bra. De fick bort 3 dl vätska, vilket jag tyckte lät mycket. Men specialisten sa att de kan tappa ur bortemot en liter i värsta fall. Så då var det inte så mycket ändå.

Efter operationen tog de henne ur respiratorn. Hon är fortfarande utan den, men måste få en hel del syre som hjälp på traven. Hon har feber som de inte får bukt på och är väldigt slemmig och kanske sårig i halsen efter slangen till respiratorn. Det som är bra är att hon har börjat prata en del. Inte hela meningar, men hon vet vad hon heter och hon vet att hon är i Uppsala och när hon är född. Vilket är bra! Då vet man att hon är "med" i skallen iaf. 

De säger att hon förmodligen kommer bli frisk. Det kommer ta lång tid så klart och hon kommer behöva mycket hjälp och träning för att komma tillbaka. Det känns skönt att kunna dra en lättande suck, äntligen! Det har man väntat på länge. 

Kan inte sätta ord på hur tacksam jag är över att hon pratade i telefonen när det här hände. Jag är så klart otroligt tacksam för den personen hon pratade med också, som agerade så snabbt. Hade hon inte gjort det hade jag inte haft någon mormor idag. TUSEN TACK!

Nu har bloggen verkligen legat på is den senaste veckan. Förklaringen till det kommer här.

I måndags trodde jag att det skulle bli en helt vanlig dag, en helt vanlig vecka. Men jag fick ett samtal som förändrade ALLT. Just i denna stund vet jag inte om min mormor kommer överleva det hon har varit med om.

Som sagt. Allt började med ett samtal från min mamma runt lunch på måndagen. Hon sa med gråten i halsen att "det har hänt mormor nånting". Och fortsatte med "dom tror det är en stroke". Jag fattade ingenting - INGENTING. Jag vet knappt vad stroke är, förutom att det kan leda till det värsta. Just då försökte jag bara förstå vad mamma just hade sagt. Men det kopplade inte. Det kopplade inte förrän min syster ringde och sa att hon hade pratat med mamma igen, som var på väg till akuten tillsammans med mormor i ambulansen. När syster sa att hon inte var kontaktbar, då brast det för mig. Bröt ihop totalt. Då fick jag reda på allt och resten av dagen väntade man på samtalet att hon hade gått bort. Ständig oro.

Mormor hade precis skottat lite snö åt sin syster som hon bor granne med och skulle snart gå och hämta Alicia på dagis. Men då hände det. Hon stod i sitt hem och pratade i telefonen med en väninna. Då föll hon plötsligt till golvet. Kvinnan på andra sidan luren hörde förstås att mormor ramlade och ringde genast ambulansen och drog med sig sin granne som är sjuksköterska för att springa ner till mormor och ta reda på vad som hade hänt.

Efter tre-fyra minuter kom dom till mormor. Hon låg medvetslös på golvet. Efter ytterligare tre-fyra minuter slutade hjärtat slå. Tack gode Gud att det var någon där som kunde göra hjärt-och-lungräddning på henne, så att hon fick syre till hjärnan under hela tiden och höll henne vid liv.

Sen var det en enda lång väntan. Efter två operationen fick jag reda på att det var ett pulsåderbråck som var orsaken. De fick ordning på brocket. Men läget är fortfarande kritiskt. Hon är fortfarande medvetslös och ligger i respirator. Det gör hon än idag. I Uppsala.

Under veckan har dom stött på komplikationer som ett svajigt blodtryck, spya i ena lungan och massvis med vätska i kroppen. De väcker henne med jämna mellanrum, men de får ingen direkt kontakt med henne. Om de säger att hon ska blinka tre gånger så gör hon det, även andra uppmaningar. Så hon hör och förstår vad de säger. Min syster är där med henne nu också och när de väckte henne med min systers närvaro började hon gråta när hon såg henne. Vilket betyder att hon känner igen henne. Så långt är det positivt.

Det enda vi kan göra nu är att vänta. Och vänta lite till. Kommer hon vakna? Kommer hon vara samma gamla mormor som innan? Har hon fått hjärnskador? Kommer hon kunna gå igen? Frågorna är många och för att få svar på dom måste jag vänta. Jag hatar det ordet. Vänta..

Ändå är jag otroligt tacksam över att hon har fått den här chansen att kunna bli bra. Om hon inte hade pratat i telefonen hade jag inte haft någon mormor nu. Om dom inte hade varit där så snabbt hade jag inte haft någon mormor nu. Tanken att jag, för en vecka sen, såg min mormor för kanske sista gången - gör så ont! Tanken att barnen kanske aldrig mer får se henne - gör så ont!

Älskar dig mormor! Kämpa allt du orkar, jag och alla andra håller alla tummar vi har och skickar dig all styrka vi kan! Jag kommer alltid vara, som du alltid sa när jag var liten - din näbbgädda. <3