Nu har bloggen verkligen legat på is den senaste veckan. Förklaringen till det kommer här.

I måndags trodde jag att det skulle bli en helt vanlig dag, en helt vanlig vecka. Men jag fick ett samtal som förändrade ALLT. Just i denna stund vet jag inte om min mormor kommer överleva det hon har varit med om.

Som sagt. Allt började med ett samtal från min mamma runt lunch på måndagen. Hon sa med gråten i halsen att "det har hänt mormor nånting". Och fortsatte med "dom tror det är en stroke". Jag fattade ingenting - INGENTING. Jag vet knappt vad stroke är, förutom att det kan leda till det värsta. Just då försökte jag bara förstå vad mamma just hade sagt. Men det kopplade inte. Det kopplade inte förrän min syster ringde och sa att hon hade pratat med mamma igen, som var på väg till akuten tillsammans med mormor i ambulansen. När syster sa att hon inte var kontaktbar, då brast det för mig. Bröt ihop totalt. Då fick jag reda på allt och resten av dagen väntade man på samtalet att hon hade gått bort. Ständig oro.

Mormor hade precis skottat lite snö åt sin syster som hon bor granne med och skulle snart gå och hämta Alicia på dagis. Men då hände det. Hon stod i sitt hem och pratade i telefonen med en väninna. Då föll hon plötsligt till golvet. Kvinnan på andra sidan luren hörde förstås att mormor ramlade och ringde genast ambulansen och drog med sig sin granne som är sjuksköterska för att springa ner till mormor och ta reda på vad som hade hänt.

Efter tre-fyra minuter kom dom till mormor. Hon låg medvetslös på golvet. Efter ytterligare tre-fyra minuter slutade hjärtat slå. Tack gode Gud att det var någon där som kunde göra hjärt-och-lungräddning på henne, så att hon fick syre till hjärnan under hela tiden och höll henne vid liv.

Sen var det en enda lång väntan. Efter två operationen fick jag reda på att det var ett pulsåderbråck som var orsaken. De fick ordning på brocket. Men läget är fortfarande kritiskt. Hon är fortfarande medvetslös och ligger i respirator. Det gör hon än idag. I Uppsala.

Under veckan har dom stött på komplikationer som ett svajigt blodtryck, spya i ena lungan och massvis med vätska i kroppen. De väcker henne med jämna mellanrum, men de får ingen direkt kontakt med henne. Om de säger att hon ska blinka tre gånger så gör hon det, även andra uppmaningar. Så hon hör och förstår vad de säger. Min syster är där med henne nu också och när de väckte henne med min systers närvaro började hon gråta när hon såg henne. Vilket betyder att hon känner igen henne. Så långt är det positivt.

Det enda vi kan göra nu är att vänta. Och vänta lite till. Kommer hon vakna? Kommer hon vara samma gamla mormor som innan? Har hon fått hjärnskador? Kommer hon kunna gå igen? Frågorna är många och för att få svar på dom måste jag vänta. Jag hatar det ordet. Vänta..

Ändå är jag otroligt tacksam över att hon har fått den här chansen att kunna bli bra. Om hon inte hade pratat i telefonen hade jag inte haft någon mormor nu. Om dom inte hade varit där så snabbt hade jag inte haft någon mormor nu. Tanken att jag, för en vecka sen, såg min mormor för kanske sista gången - gör så ont! Tanken att barnen kanske aldrig mer får se henne - gör så ont!

Älskar dig mormor! Kämpa allt du orkar, jag och alla andra håller alla tummar vi har och skickar dig all styrka vi kan! Jag kommer alltid vara, som du alltid sa när jag var liten - din näbbgädda. <3