Jag blir lite ledsen när jag tänker på det här, längtar så tills det är över!

Igår direkt efter jobbet åkte jag på ljusstaksjakt och efter det var det storhandling på schemat. Begav mig först till biltema för att köpa ljusstakar, men de va tydligen slut! Så det vart en helt onödig tripp dit. Skulle storhandla på Willys, så tänkte att jag tar väl ett besök på rusta innan dess. Där hittade jag det jag ville ha, men det tog sin lilla tid. Galet mycket folk! Redan efter de få minuterna inne på biltema hade jag ont i hela kroppen. Mest ljumskarna och ryggen. Att jag hade stora problem att ens ta mig framåt är en underdrift. Fick plåga mig fram både på rusta och inne på Willys. När jag kom hem bröt jag ihop.

Jag vill inte känna så här. Det var ingenting jag räknade med innan jag blev gravid, eftersom jag hade så få problem när jag var gravid med Molly. Min smärta gör att jag har ännu sämre tålamod än vanligt. Det går ut över folk i min omgivning. Mest över Molly och Daniel förstås. Jag hatar det! Mår så jäkla dåligt över det. Det blir såklart onödigt mycket bråk. Sen att man är extra känslig gör ju inte saken bättre.

När jag kom hem igår slängde jag mig ner i sängen för att vila en sekund. Efter det plockade jag in maten och satte mig sen för att skriva på VAB-papper från försäkringskassan. Molly sätter sig bredvid och börjar riva sönder kuvertet som jag ska skicka iväg pappret i. Jag börjar skrika på henne, istället för att säga till henne bara. Jag får ett utbrott helt enkelt. Hon blir såklart jätteledsen, vilket jag förstår. Jag får dåligt samvete och bryter ihop i tårar, då jag känner att all smärta jag har går ut över henne. Jag hade aldrig reagerat som jag gjorde om jag inte hade haft så ont. Så är det. Det fick jag förklara för henne och det kändes som om hon förstod vad jag pratade om. Det är tur att barn glömmer sånt där ganska fort.. men ont i mammahjärtat, det gör det!